ESA motsäger sig själv

ESA - (The EFTA Surveillance Authority) menar i sitt brev till den isländska regeringen att Island brutit mot EES-avtalet genom att inte ersätta bankinsättare utomlands minimiersättningen på 20 tus euro. När bankerna havererade på Island sjösatte regeringen en nödvärnslag för att förhindra en total kollaps av det finansiella systemet på Island. ESA påstår felaktigt att insättare på Island fått full ersättning.

I en artikel i dagens Morgunblad avfärdar juristen Larus L.Blöndal och professor Stefan M. Stefansson ESA:s argument och menar att ESA inte följer en god juridisk praxis när den skrivit brevet. Enligt ESAs tolkning skulle Island vara det enda landet som skulle ta på sig ekonomisk skada på grund av bankkraschen. I ESAs brev tas ingen hänsyn till att Island redan 1999 implementerade EES-avtelets villkor om insättarnas minimigaranti i lag där Isländska staten tillskrivs inget ansvar enligt EU:s konkurrensklausul om förbud mot stadsstöd. ESA fick detaljerad redovisning om lagen och godkände den. Om ESAs tolkning skulle gälla skulle små länder som Island inte tillåtas konkurrera på en större marknad och det i sig skulle vara ett brott mot EES-avtalet.

Om Island ensamt skall åläggas ett statligt ansvar utan att andra staters ansvarsfråga utreds kommer hela regelverket i gungning. Konsekvensen av en sådan eventuell dom i EFTA-domstolen skulle då få omfattande konsekvenser. Det går inte att tolka lagen på ett sätt för ett land och ett annat sätt för ett annat land.

ESA försöker dra helt andra slutsatser än själva regelverket förordar genom att påstå att det är staten som är ansvarig ifall garantifonden inte klarar av minimigarantin. I direktiven talas det tydligt om att införande av garantisystem "medför inte att medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter blir ansvariga gentemot insättare." Enligt Larus Blöndal och Stefan Stefansson motsäger ESA sig själv på den punkten.

De påpekar att det inte är upp till insättarna att välja vilket lands garantisystem ska gälla när de sätter in pengar i utländska bankfilialer. Om det vore fallet skulle exempelvis insättare i Tyskland kunna kräva att Islands garantisystem skulle gälla vilket i sin tur skulle utesluta isländska banker från att konkurrera i Tyskland på grund av storleken. Därför är EU:s regelverk med bankgarantin på varje medlemsstats ansvar för sitt lands område såsom föreskrivs i direktivet.

Slutligen påpekar Larus och Stefan att de verkligen håller med om att regelverket behöver ses över och förbättras. Men bristerna i det gamla regelverket kan inte ensidigt skrivas på Islands räkning.