Från playboy till plundrare. Snaran dras åt Jon Asgeir Johannesson.

Tiden rinner ut för Islands skalbolagskung och största ekonomiska brottsling.

Svenska dagbladet publicerar i dag artikeln Från Playboy till plundrare. Den handlar om isländska skalbolagskungen Jon Asgeir Johannesson, hans uppgång och fall.

I artikeln beskrivs de goda dagarna när ingenting tycktes omöjligt för Jon Asgeir. Han kom från en butikskedja inom dagligvaruhandeln på Island och blev plötsligt "ägare" till lyxbutiker i London, Stockholm och Köpenhamn. "Ägare" till banker som Kaupthing och Glitnir. Han brukade ta affärsmän till Island på fester  - där ryktet säger att mer än bara champagnen flödade. Det sista han gjorde innan Glitnir bank försattes i konkurs år 2008 var att lura amerikaner att investera över 2 miljarder dollar i värdelösa papper hos Glitnir New Yorks kontor. Pengarna har försvunnit. Detta är bara en del av alla pengarna som försvunnit när hänsyn tas till alla skalbolagsaffärer. BAUGURs konkurs lämnade ett hål på 1,5 miljarder dollar i skulder. De flesta av dotterbolagen - många väl fungerande bolag innan BAUGUR kom in i bilden - har utnyttjats för att ta enorma lån och sitter i dag uppe med skulderna. Vart alla pengar tagit vägen är ett av Islands speciella ekobrotts-åklagares främsta uppgift att spåra. Till hjälp har han ekobrotts-myndigheter i länder som UK och USA. Brottsligheten är mycket omfattande med länder i många delar i världen.

Island brottas med den brända mark som Jon Asgeir & Co lämnat bakom sig. Så gör även delar av näringslivet i UK, USA, Danmark och Sverige. Jon byggde upp ett mediaimperium på Island för att hålla sin image utåt och svärta ned alla motståndare. Han öste pengar i det isländska socialdemokratiska partiet som nu regerar riket tillsammans med vänstergröna. De korrumperade politikerna har hjälpt till att avskriva skalbolagskungens skulder samtidigt som alla motståndare klubbas ned, nu senast förra statsministern Geir Haarde som skall ställas inför en politiskt rättegång. Det isländska folket precis som alla andra drabbade, väntar på rättvisans hantering av bovarna - främst kungen av dem alla: Jon Asgeir Johannesson. När domen kommer, kommer även Islands socialdemokrater att få uppleva en kris - där S-krisen i Sverige kommer i jämförelse att kännas som en kort, smärtfri inledning.

Ansiktet på en av världens mest kända plundrare

Jag har räknat ut - att skulle Jon Asgeir proportionellt (jfr. med antalet invånare) få samma dom som Madoff fick, d.v.s. 150 års fängelse för förskingring av 65 miljarder dollar (jag räknar med att Jon Asgeirs kupp endast är 10% av Madoffs dvs. 6,5 miljarder dollar) då skulle en liknande dom mot Jon Asgeir Johannesson lyda på 15 tusen års fängelse. Med överväldigande stor del av affärerna i andra länder kan denna siffra reduceras till ett tusen och fem hundra års fängelse vilket borde vara mer än normalt generös rabatt från rättvisans sida.

Jag hoppas att Jon använder sin tid i fängelse för att tänka efter hur han kunde gjort i stället om han valt att bli en business man i stället för en rånare. Samtidigt hoppas jag att BAUGURs politiska elit som nu styr Island snabbt avsätts och platserna istället ges åt hederliga politiker på det goda Allting.

Pricewaterhouse Coopers har inte gjort något fel enligt dem själva

PwC på Island har skickat ut ett pressmeddelande på grund av anklagelserna för att ha vållat Landsbanki Islands en stor skada. Det var Landsbankis konkursförvaltare som framförde anklagelserna i isländsk tv under dagen.

I PwC:s meddelande förnekar PwC Landsbankis påståenden om grovt tjänstefel och vållande till skada.

"PwC:s roll som bankens revisor var att ge omdöme om årsredovisningen och delårsrapporter. Där ingick en deklaration om den redovisning som lades fram på bankstyrelsens ansvar var gjord enligt lag och internationell god redovisningssed. PwC slutsatser grundades på det informationsmaterial PwC:s revisorer fick tillgång till under tiden de arbetade för banken.

PwC:s revisorer deltog inte i beslut eller uppgörelser i Landsbanki."

Jag undrar om revisorerna inte är förpliktigade att ta ställning till den information de får, dvs. om informationen baseras på fakta eller fantasi? Om nu ansvaret är bankens på grund av att banken står för innehållet i informationen vad är revisorernas roll i så fall?

Ministrarnas förtroende sjunker som sten

63 % är missnöjda med statsminister Johanna Sigurdadottir.
Endast 21 % tycker att statsministern gör ett bra jobb vilket är 6 % mindre än i våras.

55 % är missnöjda med finansminister Steingrimur Sigurdsson.
Endast 31 % tycker att finansministern gör ett bra jobb vilket är en minskning med hela 10 % sen i våras.

Katrin Jakobsdottir kulturminister är den "mest populära" ministern med "bara" 38 % missnöjda.
32 % är nöjda vilket är 12 % färre än i mätningen i våras.

Trots förtroenderaset för ministrarna ökar regeringen från rekordlåga 30% till 36%. Det är samma procentantal och röstade i valet till det så kallade "konstitutionsparlamentet".

Inga generella åtgärder för att hjälpa skuldsatta hem

Hon lovar ett i dag, något annat i morgon. Sedan folket slog i tunnor utanför Altingi för ett tag sedan deklarerade statsministern och finansministern att "en lösning" för de skuldsatta hemmen skulle tas fram under veckan. Varje helg därefter har folk fått höra "under veckan". Nu många veckor senare kommer budskapet:

Det blir inga generella åtgärder för att hjälpa de skuldsatta.

Då vet vi det. Under samma tid har "Islands första välfärdsregering enligt nordisk modell" hjälpt skalbolagsdirektörer som Jon Asgeir Johannesson - som ännu inte fått någon dom - att avskriva hundratals miljarder kronor av sina virtuella skulder till bankerna. Jag undrar om Johanna döms för medhjälp - när domen över Jon & Co kommer. Därför kommer inte domen, då är Island ett fullständigt laglöst land - styrt av skalbolagsdirektörernas maffia med korrumperade politiker vid makten. Samma gäng som hjälpte finansbolagen att upprätthålla olagliga bostads- och konsumentlån med olaglig koppling till utländsk valuta.

Hur saken än vrids och vänds är en sak solklar:

Vanliga konsumenter och arbetare kommer sist på regeringens lista. Om de ens finns med.

Landsbankis konkursförvaltare anklagar PriceWaterhouseCoopers vår vållande av stor skada för banken

Landsbankis konkursförvaltare menar att revisionsfirman PriceWaterhouseCoopers har gjort grovt tjänstefel vid revisionen 2007 och 2008 när revisorerna skrivit under felaktiga siffror i syfte att dölja bankens verkliga situation.

Herdis Hallmarsdottir hos Landsbankis konkursförvaltare säger att revisionsfirman PriceWaterhouseCooper har skadat bankens intressen genom att ratificera en osann bild om bankens tillgångar. Hon ville inte nämna några siffror men sa att skadan är omfattande.

Revisionsfirman krävs nu ansvar på en stor men inte konkret definierat skada.

Flera kritiska röster har hörts i världen som kritiserar de stora revisionsbyråerna för delaktighet i många bankers svek mot kunderna när dessa förmås tro på falska siffror som bekräftats av revisorerna. I vissa fall arbetar revisorerna som konsulter till bankstyrelserna vid finansiella beslut som de sedan ska revidera själva.

Kanske är denna kritik orsaken till att PriceWaterhouseCoopers nu ändrar både namn och logo. Numera heter koncernen pwc med ett helt annat utseende än den tidigare byrån.

"Konstitutionsparlamentet" – en akademisk diskussionsklubb

Av de 25 ledamöterna till det så kallade "konstitutionsparlamentet" kommer endast 4 personer från näringslivet: Två arbetsgivare, en fackföreningsrepresentant och en bonde. Resten är akademiker och folk med akademisk utbildning: 5 är professorer och universitetslärare, 4 är journalister, 3 politiska experter, 3 advokater, 3 studenter, 3 doktorer, 2 matematiker, 2 präster, en divisionschef, en ämbetsman, en lärare och en regissör. Av dessa 25 personer kommer 22 från Reykjavik men endast 3 från landsbygden.

Således har Islands producenter, de arbetande och näringslivet som producerar Islands BNP endast 16% representation på "konstitutionsparlamentet". Denna överrepresentation av den akademiska eliten borgar för ett resultat som ingalunda förmår återspegla nationens intressen.

Som jag i min tidigare slutsats sa att Island ger statsministern fingret, upplever jag att dessa "representanter" endast återspeglar den akademiska eliten i Reykjavik som till en stor del spelar med och stöttar regeringens utarmningspolitik på Island. Många av dessa har varit Baugsimperiets främsta talesmän och ideologer, exempelvis professor Thorvaldur Gylfason som fick flest röster.

Kostnaderna för denna klubb är ännu en i raden av onödiga bördor på det isländska folket. Detta är inget annat än ett fullständigt meningslöst experiment och bortkastande av pengar i en svår tid för majoriteten av Islänningarna. Egoistiskt lyxfrosseri på skattebetalarnas kostnad. Får Johanna det hon vill dröjer det inte många år tills republiken faller.

Finanskrisen är till sin natur ett demokratiskt problem

Islands President Hr. Olafur Ragnar Grimsson

I en intervju i BBC nyligen (07.45 min inne i programmet) sa Islands President att när han läser kommentarer om svårigheterna i många europeiska stater "då förefaller det som om många glömmer bort att detta är till sin natur ett demokratiskt problem. Detta är en fråga om viljan finns att ge folket i länderna möjligheten att verkligen bestämma  framtiden. Eller ska lösningarna kontrolleras av den samåkande högsta politiska och finansiella eliten i Europa och andra stater?"

Presidenten ställde frågan:  "Blir folket i Europa tillfrågat om de vill rädda privata banker?" Presidenten som tidigare stöttade bl.a. de isländska bankernas expansion sätter i dag ett frågetecken om folket i Europa skall betala för privata bankers konkurser.

"Europa har tillfört oss demokrati och mänskliga rättigheter. Därför måste det demokratiska förhållningssättet ingå när lösningar på den finansiella krisen tas fram."

President Olafur Ragnar Grimsson diskuterade storleken på de isländska bankerna innan bankkraschen 2008.

"Bankerna växte sig så stora att de tog alla välutbildade och duktiga människor från övriga näringslivet. Det kan jämföras med när skuggan av det stora trädet skymmer solljuset från mindre plantor som då får det svårt att växa."

Olafur Ragnar Grimsson vägrade signera en Icesave-lag som med mycket knapp majoritet hade passerat Altingi och enligt Island konstitution hänvisades lagen då till en folkomröstning. 98% av de som tog ställning i folkomröstningen sa nej till att betala skulderna hos de privata bankernas konkursbon.

"Bästa" partiet inte så roligt längre

Fantastisk komedi GNARR 

Komikern Jon Gnarr, vars senaste film om hur han blev borgmästare i Reykjavik går på biograferna i Reykjavik, börjar visa sitt rätta politiska ansikte. Stadsborna som röstade i protest på det nya partiet i Reykjavik som skulle tillåta levande isbjörn i djurparken och fria handdukar i stadens simhallar börjar nu få känna av vad för slags komedi de röstat över sig. Skrattet har tystnat.

Reykjavik chockhöjer skatter och andra direkta intäkter, exempelvis taxor på dagis m.m.

Oppositionsrådet Hanna Birna Kristjansdottir, Självständighetspartiets talesman, säger att "alla skatter och avgifter som det går att höja har höjts. Ingen kommer att glädjas över majoritetens nya "roliga" höjningar.

"De gamla kommer inte att tacka för den "glada" nyheten att hemtjänsten höjs med 88%. Makar med två barn på dagis får betala mellan 100 tus till 150 tus iskr mer i skatter och avgifter under nästa år. Dessutom höjs fastighetsskatten."

"Denna budget är för systemet - inte folket", säger Hanna Birna.

Nyligen höjdes el och värme med ca 30 tus iskr för medelfamiljen i Reykjavik per år. Syskonrabatten på dagis sänks med en fjärdedel. Diverse taxor höjs med 5 - 40 %. Fritidsaktiviteter höjs med 20%.

Samtidigt är Reykjavik stads ekonomi stark efter de senaste två åren och kommer att hamna på 20 miljarder iskronor överskott år 2010. Pengar i kassan är drygt 17,1 miljarder, därför frågar sig stadsborna i Reykjavik varför det är nödvändigt att då höja skatterna.

Komikern och borgmästaren Jon Gnarr må garva på upphängda bioaffischer överallt i stan. Samtidigt övervakar han växande köer av barnfamiljer som tvingas hämta mat hos hjälporganisationer för att överleva. Skrattet är för länge sedan borta.

Island ger statsministern fingret. Katastrofalt lågt deltagande i omröstningen till det så kallade "konstitutionsparlamentet".

I helgen blev det val till en ny sorts myndighet på Island: "konstitutionsparlamentet." Idén kommer från regeringen - främst statsminister Johanna Sigurdardottir. Samtidigt som Johanna och hennes regering förbereder att ta Island mot folkets vilja in i EU lanserade regeringen idén om "konstitiutionsparlamentet".

Där skulle "vanliga" medborgare få mandat i ett "eget" parlament parallellt med Altingi för att komma fram till hur Islands konstitution skulle ändras. Jag tvivlar inte en enda sekund på att Johannas idé var att genom detta utomparlamentariska påhitt försöka rättfärdiga klausuler i EU-samarbetet där Islänningarna måste ge avkall på sin suveränitet i fråga om fisket och andra naturresurser. Lämna över den exklusiva rätten att förfoga övar Islands nationella tillgångar till Bryssel.

Till skillnad mot omröstningen om Icesave då Johanna och hennes regering uppmanade folk att bojkotta omröstningen (vilket hon själv gjorde), hade regeringen denna gång skickligt utnyttjat media till att propagera för vikten av att folk engagerade sig i denna av vår tids "viktigaste" fråga.

Resultatet blev ett bottennapp för statsministern och den sittande regeringen. Aldrig tidigare i Islands republikanska historia har valdeltagandet varit så lågt som nu. Endast 36 % av de röstberättigade röstade vilket är ett nytt bottenrekord på Island.

Resultatet visar endast det som alla känner till. Regeringen har inget förtroende längre hos folket. Det behöver inte betyda att människor inte tycker att det är viktigt att diskutera och besluta om konstitutionella frågor. Snarare kan det låga valdeltagandet ses som en protest mot regeringens politik där allt går ensidigt ut på att tvinga på skattebetalarna bankernas konkursbo därför att UK och Hollands regeringar har följt den politiken att skattebetalarna i deras länder skall betala för privata risker. Regeringen har i EU-frågan betett sig på ett sådant tvivelaktigt sätt som gått tvärt mot deras mål med ett medlemskap i EU. Regeringen är faktiskt ett av Islänningarnas viktigaste argument för att inte gå med i EU. Regeringen har under två års tid endast kört Gå med i EU-projektet, drivit landet med lånade pengar och fullständigt struntat i att lösa folkets problem efter bankkraschen. Istället har regeringen höjt alla skatter, tagit bort medborgarnas rättigheter från de arbetande, äldre och handikappade. Nu senast genom att slakta hälsosektorn och samhällets service med sjukhus och läkare på landsbygden. Denna regering är Islands största hinder för att kunna återhämta sig från krisen. Den har sänkt landet ännu djupare ned, den är ansvarig för att splittra nationen i stridande delar.

Mot denna bakgrund är det låga deltagandet endast en sak:
Fingret mot statsminister Johanna Sigurdardottir och hennes socialistiska "välfärds" regering.

Lisa i Underlandet regerar Island

Lisas väg på Island

        
Det debatteras och skrivs en hel del på Island om EU, euron och den ekonomiska krisen. En av mina favoritdebattörer/skribenter är Islands förra statsminister David Oddsson som i dag är Morgunbladets redaktör. Hans humor och skrivarglädje plus klara politiska syn sätter honom på en egen plats långt från många andra av dagens "debattörer".

Morgunbladet publicerar varje söndag ett Reykjavikbrev som inte är undertecknat men av tradition skrivs av redaktören eller någon annan skribent av kvalitet nära redaktionen.

Reykjavikbrev sammanfattar ofta debatten föregående vecka, i söndags debatten om EU:s och eurons ekonomiska och psykologiska kris.

För att ge en känsla av andan i Reykjavikbrevet översätter jag här (löst) delar av söndagens brev:

"Två nyheter lästa tillsammans

Tyska marken var Väst-Tysklands nationella stolthet och efter landets förening trodde Öst-Tyskarna att de äntligen fått riktiga värden i händerna när de hanterade sedlarna och kunde växla till jämn kurs med det värdelösa skräp som legat i plånboken i drygt 40 år. Undersökningar visade att den tyska nationens stöd att växla marken mot euro nästan aldrig kom knappt ens över 30 %. Men nationen blev aldrig tillfrågad. Den politiska eliten inom alla partier i Tyskland samåkte. Den var inne på "ett spår" som det kallas på de politiska stummas språk där och här. Och när eliten kommer överens och är på "spåret" då må individer och nationer passa sig. Då pekar det mesta på att en otrevlig sammansvärjning mot allmänheten är i görningen.

Islands spår

Det vara nära ögat att Islands politiska elit uppnådde en "bred överenskommelse" om att rätt, moraliskt och fint vore att sätta in några hundrade miljarder "på spåret" att lägga orealistiska och olagliga bördor på det isländska folket. Arbetsmarknadens så kallade talesmän och företagens storbockar hoppade raskt på bussen för att vara med på det goda spåret. Som tur var tog nationen mandatet från de resande och har därför större möjligheter att överleva ekonomiskt istället. När man tittar in i bussen visar det sig att den fortsätter resan på rondellen där bussen hamnade med Icesave och tror att den fortsätter på spåret fast den endast åker runt Den himmelska dumhetens torg där laget sitter som försöker dra nationen mot sin vilja in i Europeiska Unionen.

Den tyska nationen tillfrågades inte

Det tyska folket hade inga vetenskapliga argument för att vidhålla deras mark. Endast förtroende och känslomässiga argument. Desto mera var tusentals ekonomer och förståsigpåare "på spåret" - upphöjda i en politisk rättrogenhet med akademisk arrogans och högmod som tittar ned på folks "outbildade" förhållningssätt till livet. Det tyska spårlaget kan räkna in euron som inte verkat illa för Tyskland. Det går t.o.m. framhålla goda argument för att Tyskland är det land inom det gemensamma valutaområdet som bäst står sig med euron. Argument som användes för att locka mindre nationer till att ge efter sin egen valuta på den störres altare var att då skulle långivare jämföra räntekraven med de större nationerna Frankrike och särskilt Tyskland istället för de enskilda mindre nationers ekonomi. Den isländska utrikesministern viftar med samma argument trots att han har påstått att han inget vet om banker och ekonomiska frågor, vilket för en gångs skull råkar vara ett sant påstående.

Köpare av statsobligationer tyckte i början att en enda ekonomisk zon var till det bättre. Man behövde inte gräva ned i enskilda staters balansräkningar. Det spelade ingen roll att Grekerna uppfattade siffrorna från statistiska centralbyrån som ett skämt och bostadsbubblan i Spanien var en såpa. Det räckte med att se på Tyskland och den starka gemensamma banken, Europas Riksbank. Situationen påminner om forna tiders dans på folkets hus. Moralen var god i början men försämrades när klockan gick mot natten. De små nationerna var plötsligt med i ett jätteparty med nedsatt spritnota. Man åt och drack så mycket man orkade. Men glömde samtidigt fråga vem det var som sponsrade festen.

Om de frågat någon ärlig hade de fått till svar att det inte fanns någon sponsor. Klart att inga dumma frågor ställs mitt under en pågående fest. Så småningom infann sig känslan att egentligen var allt för bra för att kunna vara sant. Ägare och köpare av statsobligationer fick det så småningom klart för sig att även om räntan sattes efter läget i Tyskland så grundades det verkliga priset uteslutande på den skuldsatta statens betalningsförmåga och ekonomiska situation. Räntan på obligationerna var därför fel satt från början och förmådde inte återge risken som köparen tog vid köp av obligationerna. Korten delades ut på ett felaktigt sätt. Allt pantsattes med en glad min och helvetet brakade loss. Räntan på eftermarknaden påverkades.

Runt hörnet hägrade otänkbara avskrivningar. De som säkrade investerarnas köp behövde ständigt mera kapital för att bemöta försäkringsriskerna. Ingen av de tusentals ekonomer som kunde vifta med sina doktorstitlar framför varandra på konferenser i Monaco och Malasien hade tänkt på detta fast de hade förutsett krisen 2007 endast två år efter att den började. Men den vanliga medborgaren inom Tysklands gränser som inte tillfrågades hade detta hela tiden på känn. De kände i ryggmärgen vilken frost väntade. De förstod den enkla sanningen att tyska marken som baserades på Tysklands ekonomi skulle bli en pålitligare mätare på dess ekonomi och betalningsförmåga än euron när Greklands betalningsförmåga var grundad på Tysklands ekonomi. Mycket enkelt doktor Watson hade nog Sherlock sagt till sin vän som sällan såg eländet på samma sätt som de andra doktorerna.

Två rubriker

Torsdagens två rubriker i olika tidningar skulle rönt en stor uppmärksamhet. Financial Times sa: "Den ekonomiska smittan sprids". Tidningen sa att nu räknas den ekonomiska smittan inte enbart begränsas till patienterna Grekland och Irland utan håller uppenbarligen på att spridas till Portugal och Spanien men det värsta är att Italien och Belgien börjar visa symptom. Den andra rubriken var i Der Spiegel: "Respekten för förbundskansler Merkel minskar i Europa". Der Spiegel är ett starkt media lite till vänster om mitten och kan i enstaka fall kastas långt ut från mitten men inget i jämförelse med den isländska radions nyhetsbyrå. Spiegel tillägger: "Förbundskansler Merkels planer på att inleda regelverk inom euroområdet för nationer i konkurs har kastat bränsle på skuldkrisens bål på Irland. Förbundskansler Merkels namn som tidigare fått omfattande respekt är nu nedsvärtat. "

Nyheterna i dessa olika media är mycket allvarliga. Det rätta är att betrakta dem gemensamt vilket ger ännu mörkare bild. Nyheterna säger att man misslyckats att isolera den ekonomiska smittan till Grekland och Irland. Belgien och Italien ansluter sig till skaran av patienter där Portugal och Spanien redan finns med stora sjukdomssymptom. Den andra nyheten säger att förbundskanslerns ställning har försvagats hos den enda staten som har en verklig substans att hålla emot i denna ekonomiska våggång. Visserligen säger Spiegel att förbundskanslerns rykte är föremål för ett smutsigt stänk från invånare i andra länder i Europa. Det som är allvarligare är att Tyskarnas tålamod är snart slut. Det är känt att myndigheterna i Berlin förberedde en stor skrämselpropaganda kampanj om förbundskanslern inte skulle få stöd för att skicka stora mängder pengar som ökar Irlands skuldproblem. (Räddar dem). När Tyskarna förstår att Portugal, Spanien, Italien och Belgien står redan i tiggarkön är det en övervägande möjlighet att de säger NEJ. Det blir ett nej som själva EU inte kan komma förbi som annars aldrig tar seriöst det som folket säger.  Eftersom läget är som det är blir Tyskarnas nästa fråga: Bästa förbundskansler, var är vår tyska mark?

Isländsk virrighet sviker inte

Tjeckiens statsminister säger att landet tyvärr har avtalat med EU att införa euron men att man väntar så länge som möjligt att göra det. Slovakien som det enda landet som vägrade lägga till pengar i räddningsoperation Grekland har lika sagt sitt. Landet införde euron i fjol och statsministern säger att valutan påminner mest om en ponzi-pyramid, d.v.s. en fond som finanssnillet Madoff hade i New York innan han sattes in bakom bom och lås. UK:s utrikesminister säger offentligt att det väger jämt ifall euron lyckas överleva. Påståendet kom innan det blev klart hur svårt det är att begränsa smittan till Grekland och Irland.

Men på Island där Lisa i Underlandet regerar, samlades snillen på en konferens om införande av euron samtidigt och en politiskt amatör sa att det vore "snurrigt" att avsluta nuvarande spår angående diskussioner om EU-medlemskap trots att dessa har förvandlats till diskussioner om anpassning och blivit framtvingade med hot och svek samtidigt och Europa står i ekonomiska flammor. Sedan snackar folk om att Merkels rykte har minskat."