Av de 25 ledamöterna till det så kallade "konstitutionsparlamentet" kommer endast 4 personer från näringslivet: Två arbetsgivare, en fackföreningsrepresentant och en bonde. Resten är akademiker och folk med akademisk utbildning: 5 är professorer och universitetslärare, 4 är journalister, 3 politiska experter, 3 advokater, 3 studenter, 3 doktorer, 2 matematiker, 2 präster, en divisionschef, en ämbetsman, en lärare och en regissör. Av dessa 25 personer kommer 22 från Reykjavik men endast 3 från landsbygden.
Således har Islands producenter, de arbetande och näringslivet som producerar Islands BNP endast 16% representation på "konstitutionsparlamentet". Denna överrepresentation av den akademiska eliten borgar för ett resultat som ingalunda förmår återspegla nationens intressen.
Som jag i min tidigare slutsats sa att Island ger statsministern fingret, upplever jag att dessa "representanter" endast återspeglar den akademiska eliten i Reykjavik som till en stor del spelar med och stöttar regeringens utarmningspolitik på Island. Många av dessa har varit Baugsimperiets främsta talesmän och ideologer, exempelvis professor Thorvaldur Gylfason som fick flest röster.
Kostnaderna för denna klubb är ännu en i raden av onödiga bördor på det isländska folket. Detta är inget annat än ett fullständigt meningslöst experiment och bortkastande av pengar i en svår tid för majoriteten av Islänningarna. Egoistiskt lyxfrosseri på skattebetalarnas kostnad. Får Johanna det hon vill dröjer det inte många år tills republiken faller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar